Det är stunder som denna som gör saker o ting jobbiga o roliga på en o samma gång.
Jag måste hoppas o själv tro på det, för att det ska bli som jag hälst vill.
Det handlar om känslor som jag inte kan styra över, känslor jag inte vet om jag egentligen känner, eller vill känna?
Ska denna stund, bli som alla andra, helt olöst och obesvarad?

Det finns ingen som lever ett totalt problemlöst liv.
Alla vet hur det känns att misslyckas, göra misstag eller vara en del av ett när någon annan begår det.
Ingen är felfri, ingen är perfekt.
Jag har nämnt det innan o jag säger det igen, att hur kan vi vara så säkra på att det finns något som är bra nog för att vara perfekt?
Finns det överhuvudtaget något som passar in i "Perfekta" Kategorin?
Jag kan hålla med om att något kan vara så bra för en själv att man skulle vilja kalla det perfekt, men samma sak är kanske inte perfekt för någon annan.. eller?
Jag menar, saker o ting kan alltid bli bättre, perfekt är ju ett ord för något som är så bra som det bara går att bli, men allt kan ju somsagt alltid bli lite bättre.
Men därimot kan något vara perfekt för stunden.

Jag vet inte vart jag vill komma, min filosofiska hjärna är kanske svår att förstå sig på.
Den är ständigt arbetande.
Jag och den sammarbetar endast när jag är med kompisar, när jag spelar glad o flummig.
För er som läser detta, nej jag ljuger inte, jag är ofta glad när jag träffar folk jag tycker om, men inte så galet glad o knäpp som folk kan uppfatta mig.
Jag får ofta höra hur "Dum" o knäpp jag är, att jag är osmart.. det är ofta de närmsta vännerna som påpekar det.
Faktum är att det sårar mig, förvisst spelar jag ganska galen ibland, men jag är väl inte dum för det?
Jag gör det för att jag inte orkar vara ledsen 24-7.

Jag lever i min egna värld, min egna bubbla, för ingen vet riktigt allt om mig, eller hur jag mår.
Jag vill inte att det ska vara så, men vem öppnar sig helt för personer som kallar en dum o knäpp o ser ner på en som om man vore nollställd?

Jag har nog bara haft en vän som vetat i princip allt om mig, dock blev det lite mycket för henne, jag hade inte lärt mig att begränsa.
Vi är fortfarande vänner, men på distans.
Hon var min bästa, bästa kompis, men jag förändrades för mycket för snabbt och saker o ting blev fel.
Sådant händer, bara man kan stå för det så brukar det lösa sig, inget kan bli som då men, man ska va ärlig?

Jag är 17 år, men känner mig som minst 25?
Antar att det har med erfarenheten att göra, saker o ting man går ingenom, gör att man mognar mycket fortare och växer upp snabbare än vad en annan i samma ålder kanske gör.

Denna bloggen är väl inte bara ett försök att nå ut till folk, även ett sätt för mig att komma vidare, lägga saker o ting bakom mig.

M

Ny Blogg - Ny början

I denna blogg kommer jag blotta mitt liv, Berätta om vad jag har gått igenom, hur det känns att leva under någon annans regler - utom då förstås ens föräldrar, men det räknas inte.
Det finns olika slags människor i världen, man har rätt att vara den man är - säga vad man vill - göra vad man vill, sålänge det håller sig inom lagarna och sålänge man inte skadar någon ( fysiskt som psykiskt).

Jag har aldrig - ALDRIG- blivigt slagen , vilket jag är glad över, men jag har fått utstå mycket annat som ingen borde eller förtjänar att vara med om.
Saker som man aldrig glömmer , men som man absolut inte vill komma ihåg.

Men en sak ska ni veta, att tar man sig igenom, så går man också där ifrån med en enorm styrka.
Man må va utmattad och ha tappat hoppet, men man klarar så mycket mer än vad man tror.
och - Tro- Är just det som tar en igenom alla möjliga situationer , Inte kristen tro, eller det är iallafall inte det jag syftar på.
Men om au hamnar i någon jobbig sitts, TEX: Du blir dagligen mobbad , slagen osv, du mår Piss, men du tror innerligt på att du kommer fixa det, du kommer ta dig igenom, o även i de mörkaste stunderna finns tron där, långt inne i dig.
Man måste bara låta sig själv tro..

Jag har kämpat, gett upp, kämpat, om vart annat .
Jag har haft vänner vid min sida genom det mesta, men i de svåraste stunderna har ingen annan än jag själv kunnat hjälpa mig.

Anledningen till att jag väljer att skriva ner mitt liv i en blogg, så folk kan sitta o gråta,skratta, vad fan som hälst, är att det är skönt för mig att skriva av mig, och vem vet, kanske kan jag hjälpa någon?

Kommentarer uppskattas, sålänge ni har något vettigt att säga.