Jag vill inte hålla på att leva såhär längre, jag känner inte igen mig själv.

Dagarna bara går men jag kommer ingenstans, instängd i min egna värld.

Jag kännr mig grymt ensam, jag vet att jag har folk omkring mig, men ingen verkar se eller höra hur jag igentligen känner mig.

Tom .. på känslor, tårar, ilska.. liv, ja tom på allt.

Ihåliga meningar som inte har någon direkt mening för mig.

Som jag har förstått det har de flesta något imot mig, på något vis lyckas jag alltid sabba för mig själv.

Mitt utseende.. Ja det finns inget o snacka om, bara ful o fet Iguess.

Folk tror jag är ute efter uppmärksamhet när jag säger så, men det dom inte förstår är att jag verkligen tycker så.

Hitta en kille som skulle gilla mig, just precis för den jag är, o inget annat, ja det lär ju ta hela mitt liv, för alla verkar varka ytliga, o är dom inte ytliga så är dom upptagna..

Vänner är väl bra att ha, men jag gillar inte att känna mig utnyttjad.

Som om jag bara finns till på deras vännerlista för att öka deras status.

Jag har under en tid nu, undvikit att träffa kompisar, för jag orkar inte tro att dom hatar mig.

Jag vet inte, ja antar att detta är onödiga tankar, som ni förmodligen ändå inte kommer orka läsa,,, eller förstå?

Men det gör inte jag själv heller , förstår då alltså, så det kan ju kvitta...